Karlssons Klister

Så nu har jag sovit lite och orkar berätta om helgens händelser.
Vi åkte som skyddsvaktstyrka (vi skyddade en transport) upp till Tåme skjutfält där vi skulle agera fiende mot c:a 50 pers från Skellefteå insatspluton som övade eskort och livvaktsuppdrag. Jag trodde först att det var vi som skulle skydda och eskortera, men va fasen B-styrka är roligare. På lördagen var det rätt så lugnt då vi upprättade några scenarios för a-styrkan. En del problem var lättlösta och andra var lite klurigare och våldsammare med oss som skjutglada lokalbor på plundringsstigen. På eftermiddagen och kvällen överföll vi deras konvoj några gånger med minor, pansarskott och automatvapen. Riktigt roligt. Vi hade även med två prickskyttar som spred lite skräck bland de konvojerande. På natten var vi på B-sidan ute och förberedde inför söndagen med att reka platser för överfall och bakhåll, vi placerade även ut minor och lite annat smått och gott.
Så på söndagen bröt "fria kriget" ut på Tåme skjutfält. Våra två prickskyttar försvann in i skogen för att inta sina platser och vi (sju kärva fiendesoldater) åkte iväg i våran terrängbil och utförde det första överfallet med väldigt gott resultat. Hela A-sidans konvoj slogs ut. Sen gick terrängbilen sönder. Det blev alternativ transport som då gällde...............dvs marschera. Vi skulle hinna med överfall på flera ställen så det var raska marscher genom skog och myr. Fram och tillbaka. Upp och ned. Jag var jäkligt less på pansarskottet jag släpade på, men lyckan att slå ut ett fordon väger mer än väl upp allt slit. Kort och gott så vann vi "fria kriget" med hästlängder, men det var väl förväntat. Jag lyckades t.o.m. prickskjuta en kulspruteskytt i axeln med mitt pansarskott. Coolt!
Jag har slagit upp min haka flera gånger i min livstid och igår var det nära igen. Jag gick näst längst bak i gruppen och J tog kön (längst bak). Plötsligt väser han till "SKYDD!" och på c:a ½sekund ligger vi platta bland lingonriset. I min iver att slänga mig ned så drämmer jag min klumpiga haka rakt ner i mitt vapen och det blixtrar till. Smärtan fanns där, men man var fokuserad på att det kanske skulle börja skjutas hejvilt. Efter ett tag reser sig J upp och vi fortsätter marschen. Jag väntar in honom och frågar vad fan det var om. Han flinar som bara J kan göra och säger att han tyckte sig se nåt. Skitkul tyckte jag och min, nu dubbelt så stora, haka. Jag kontrollerade flera gånger att det inte blödde, men icke. Fast hellre blod än en haka stor som mount rushmore!