Karlssons Klister

I måndags var det dags för vårens första fotbollsmatch på Ålidhems konstgräsplan. Eller det var mer en vänskapsmatch vänner emellan, fast så jäkla många kände jag inte. Jag var enda målvakten så det blev 5 mot 5 och ett mål. Det var riktigt kul, men det märks att man är lite rostig i gångjärnen. Släppte väl in ett par billiga mål, men Nicklas  beskrivning är väl lite väl färggrann. Men fasen han sköt mitt i steget och tunnel på backen så det var inte så jäkla lätt och jag var faktiskt på bollen. Sen vred jag knäet lite konstigt som kändes i ett par dagar, men det är bara prima nu. Vidare gjorde jag en grym utrysning just innan vi la av och han som anföll sköt mig rakt på bröstvårtan och det är inget att leka med. Är fortfarande öm efter det. Hellre ett skott i ansiktet!
Men nu är jag och hälsar på damen i Sundsvall. Har varit riktigt trevligt. Igår grillade vi hos hennes föräldrar ute i stugan vid havet. Underbart ställe. Sen har jag shoppat (gjort shopping som jag skulle ha sagt tidigare) en multiskrivare och hantlar. Så nu kan ska jag både skriva ut dokument och bli biff. Kanoners!
Nä nu ska vi njuta av det underbara vårvädret.

Så nu har jag sovit lite och orkar berätta om helgens händelser.
Vi åkte som skyddsvaktstyrka (vi skyddade en transport) upp till Tåme skjutfält där vi skulle agera fiende mot c:a 50 pers från Skellefteå insatspluton som övade eskort och livvaktsuppdrag. Jag trodde först att det var vi som skulle skydda och eskortera, men va fasen B-styrka är roligare. På lördagen var det rätt så lugnt då vi upprättade några scenarios för a-styrkan. En del problem var lättlösta och andra var lite klurigare och våldsammare med oss som skjutglada lokalbor på plundringsstigen. På eftermiddagen och kvällen överföll vi deras konvoj några gånger med minor, pansarskott och automatvapen. Riktigt roligt. Vi hade även med två prickskyttar som spred lite skräck bland de konvojerande. På natten var vi på B-sidan ute och förberedde inför söndagen med att reka platser för överfall och bakhåll, vi placerade även ut minor och lite annat smått och gott.
Så på söndagen bröt "fria kriget" ut på Tåme skjutfält. Våra två prickskyttar försvann in i skogen för att inta sina platser och vi (sju kärva fiendesoldater) åkte iväg i våran terrängbil och utförde det första överfallet med väldigt gott resultat. Hela A-sidans konvoj slogs ut. Sen gick terrängbilen sönder. Det blev alternativ transport som då gällde...............dvs marschera. Vi skulle hinna med överfall på flera ställen så det var raska marscher genom skog och myr. Fram och tillbaka. Upp och ned. Jag var jäkligt less på pansarskottet jag släpade på, men lyckan att slå ut ett fordon väger mer än väl upp allt slit. Kort och gott så vann vi "fria kriget" med hästlängder, men det var väl förväntat. Jag lyckades t.o.m. prickskjuta en kulspruteskytt i axeln med mitt pansarskott. Coolt!
Jag har slagit upp min haka flera gånger i min livstid och igår var det nära igen. Jag gick näst längst bak i gruppen och J tog kön (längst bak). Plötsligt väser han till "SKYDD!" och på c:a ½sekund ligger vi platta bland lingonriset. I min iver att slänga mig ned så drämmer jag min klumpiga haka rakt ner i mitt vapen och det blixtrar till. Smärtan fanns där, men man var fokuserad på att det kanske skulle börja skjutas hejvilt. Efter ett tag reser sig J upp och vi fortsätter marschen. Jag väntar in honom och frågar vad fan det var om. Han flinar som bara J kan göra och säger att han tyckte sig se nåt. Skitkul tyckte jag och min, nu dubbelt så stora, haka. Jag kontrollerade flera gånger att det inte blödde, men icke. Fast hellre blod än en haka stor som mount rushmore!

Är hemma igen efter en helgövning i Tåme utanför Skellefteå. Första gången jag är där efter vi var där i lumpen med stridsvagnarna. Samma ställe, lika suverän mat! Men nu är jag jäkligt trött och ska sova gott. Skriver mer senare.

Har äntligen packat klart strids- och trosspackningen inför helgens övning då en tanke slår mig. Varför heter det noshörning och inte noshorning? Vad är en hörning? Det är lika logiskt som att säga smörgås. Smör och nos kan jag förstå, men hörning och gås. Var kom det ifrån? Några av livets stora frågor som iaf jag kommer att ligga sömnlös över. Tur att jag ska iväg i helgen så jag inte låser in mig här hemma och grubblar. Jösses vilka I-landsproblem man har.
Vidare blev jag lagomt konfunderad över en annan sak. Jag var fem dagar uppe i Hemavan som skyddsvakt. För det fick jag och de två andra en mängd penningar. Väldigt bra betalt tänkte jag...........innan dom drog skatt. Varför drar dom skatt på oss som ställer upp frivilligt (fast inte gratis)? Vi på insatspluton är inte direkt soldiers of fortune eller legoknektar om man säger så. ännu ett I-landsproblem.
Nä, nu är det så jäkla varmt här inne att jag ska ta en kalldusch innan chefen kommer och hämtar mig. Våren har verkligen anlänt med stormsteg.

Sitter här och kollar på Oprah Winfrey. Vet inte varför, men nu är det bara så och det är ganska trevligt faktiskt. Idag handlar det om kändisfruar och deras liv. Varför kan Oprah inte bara intervjua nån fattig sate som alla vi andra? Hur som helst så är det ett hemma hos reportage med New york designern Rachel Roy där hon visar sin "enkla" våning som hon och sin familj bor i. Hon samlar snäckskal och säger att naturen har skapat några av de vackraste sakerna i världen. Just den meningen har etsat sig fast i min hjärna. Försöker komma på något vackert som inte naturen skapat, men det går bara liksom inte. Man måste vara inbiten storstadsbo för att säga nåt sånt antar jag.
Sen är det också ett reportage hemma hos Cindy Crawford. Hennes man gör stolt några margaritas och sen dricker de dom på sin privata sandstrand. innan jag sågar karln så måste jag påstå att han använder en jäkligt god tequila. Don Julio är en riktig höjdare som jag inte tror finns här i Sverige, men jag ska kolla upp det. Cindys man häller malligt Don Julio i en shaker, men sen börjar det gå utför. Han använder en margaritamix som man kan köpa på vilken jäkla butik som helst. Fan (ursäkta ordet), margaritas är så enkla att blanda så det finns inget. Tequila, Cointreau, lime och, om man vill, socker. Sen om man är rikare än Krösus så borde man väl ha råd att införskaffa det. Som professionell bartender (eller föredetting) så gör det riktigt ont att se folk använda mixer och sen vara stolt över det. Inget fel att använda det, men då ska man inte skryta. Sen fattade han inte att det var rabarber i en paj som Cindy brukar göra. Hur fattar man inte att det är rabarber? Det är en unik frukt som inget annat smakar som.
Sen får jag storfrämmande ikväll. Masses ex Johanna och hennes kompis kommer hit och ska låna lägenheten över helgen. Riktigt trevligt. Men nu måste jag städa och piffa till lite så man vågar släppa in dom. Gött mos!

Sådärja. Då står pastavattnet på uppkokning och köttfärsåsen puttrar så ljuvt i sin panna. Dofterna efter mitt kok sprider sig runt rullstensgatan denna underbara vårdag. Funderar nästan på att öppna altandörren och äta på uteplatsen då termometern visar hela 36 grader. Nej, det blir nog en vanlig middag framför TV:n då jag är ensam hemma. Masse har åkt hem till byn för att koncentrera sig på sin fotbollskarriär. En mycket lovande karriär om man får tro skriverierna i de lokala medierna efter Altins Cup som Undrom vann. Äntligen fick hemmalaget vinna! Underbart!
På fredag blir det övning igen som vanligt. Eskort och livvaktsträning står på schemat. Låter riktigt intressant om jag får uttrycka mig. Vi drar upp till Skellefteå och övar med några av deras soldater som vi lär sparka stjärt med. Hoppas bara jag har återhämtat mig från förra veckans eskapader med bandvagnarna, men det är nog ingen fara.
Sen har jag fått prislösa tips om jobb från en av min systers vänner. Så imorrn blir det sprida runt mitt CV på stan och dra på sig yrkesleendet. Systembolagjobbet blev det inget av då de hade tillsatt alla platser inför sommaren. Deras förlust säger jag bara. Men nu är det bara att se fram emot nåt annat.
Syrran fick förresten sitt drömjobb nere i Stockholm. Jätteroligt då hon, om nån, verkligen förtjänar det. Snacka om fokuserad på skolan. Synd bara att en viss bror inte hade samma hjärta för plugg. Inte för att han är kass, men det finns roligare saker att göra.
Nä, nu ska jag äta och må gott ett litet tag.

En annan goding. Ironhorse är ett bluegrassband som gör covers på bl.a. Metallica, Judas Priest m.fl. Helt jäkla suveränt. Just den här låten är Metallicas "Hero of the day" från skivan Load som släpptes 1996. Jag är personligen inget stort fan av Load, men just den här låten är helt ok och som bluegrass når den väldigt långt.

Jag har helt plötsligt fått upp ögonen för musiker vid namnet Neil. Eller plötsligt är väl att ta i. Neil Diamond och Neil Young har alltid funnits där i en subkategori. Samma kategori som jag placerar Michael Bolton och Richard Marx. Lagomt irriterande musiker som lyckats ta sig till toppen och skaffa sin trogna skara av fans. Dom lurar där under ytan och dyker upp i allmänheten då och då.
Hur som helst så har jag börjat digga Nielarna (kommer aldrig hända med Mr Bolton) och hittar små guldkorn. På tal om guldkorn så är Niel youngs "Heart of gold" en sån där lagomt mesig och underbar låt. Jag som är en metalaktivist (utan att spöka ut mig) undrar då varför man lyssnar på "soft" musik. Jo, det här gänget kan musik om man jämför med Brittan och vissa andra "musiker". Nu vill jag inte skriva mer utan att bli irriterad på dagens musik. Samma skit om och om igen i alla musikanaler och radio. Dom spelar 10 låter hela tiden innan dom en gång i månaden byter till några nya hitar. Nä fy fasen för sånt!
Se och njut av en riktig artist:

Va fasen, tänker jag. Jag lägger in lite bilder från nu i veckan. Lite roligt, lite tråkigt, lite allt som allt.

Sådärja!
Nu är jag tillbaka i den civila världen med ett förarbevis rikare.
Jag har de senaste 9 dagarna utbildat mig på bandvagn (Bv206MT). En av de roligaste utbildningarna jag har varit på. Det blev mycket körning och teori om mer tekniska detaljer, och gissa om vi hade roligt. 22 personer och 11 bandvagnar i skogarna utanför Umeå. Hela dagarna spenderades i skogen med att träna på körning i olika svårighetsgrader. Ibland var det lätt och ibland var det mindre lätt, både praktiskt och teoretiskt. Vi kämpade och skrattade. Vissa välte t.o.m. en vagn. Jag är glad att det inte var jag, men vi var alla nära nån gång att välta när instruktörerna skulle pressa oss att pressa vagnen.
Allting avrundades igår (lördag) med det ultimata testet. Vi skulle ta oss från start till mål genom skog, berg och myrar via kontrollpunkter. Jag åkte som chef för min grupp (tre vagnar), men tyckte att alla skulle testa att vara ledarvagn och orientera gruppen genom diverse hinder, så alla fick turas om att köra ledarvagn. Det fanns fyra grupper i skogen och man fick inte framrycka där nån annan grupp kört så det blev till att gnugga geniknölarna och tänka flera steg i förväg och planera hur man skulle ta sig igenom skogen och bergen. I min grupp gick det alldeles utmärkt. Bara en vagn som körde fast i ett krondike efter ett ganska djärvt försök att ta sig över, men jag håller med föraren när han klättrade upp ur diket med ett leende och sa att ingen minns en fegis. Det gick snabbt att dra upp vagnen och sen var det framåt igen. C:a 200 meter från slutmålet lyckades jag med det otroliga och ledde in min grupp i en ungbjörksskog efter viss optimism att det skulle fungera att ta sig igenom där. ICKE! Efter att ha rekat hela skogen och bara blev allmänt less så beordrade jag min förare att meja ner de träd som stod i vägen (tack stridsvagnskompaniet 99/00 för träningen). Gott folk, ni anar inte hur tjocka träd Bv206 kan köra sönder. vi plöjde oss igenom skogen med endast en backspegel som pris (givetvis min). Glada och nöjda begav vi oss sen hemöver för en välförtjänt middag bestående av nåt jag inte åt, men det fanns wienerbröd.
Utöver det vanliga så slog invasionsstyrkan till igen under måndagskvällen. Tyvärr kan jag inte berätta något p.g.a. att styrkan är så hemlig att dom knappt vet om det själv att de existerar.
Kan inte låta bli att längta tillbaka till utbildningen nu när man sitter här hemma i soffan och pillar navelludd igen. Som tur är ska jag och några till kvittera ut en vagn snart och dra ut på en liten improviserad fältvecka och bygga på våra körfärdigheter. Ska bli riktigt roligt.
Nä nu ska jag se en till film eller spela lite FFIX innan jag kollapsar i sängen. Och nej, Lidberg, ingen koma blev det.

Nu har bandvagnsutbildningen börjat. Till min häpnad fick vi sluta tidigt ikväll så jag bestämde mig för att sova hemma i min egna stuga istället för på logementet inatt.
Dagen har varit väldigt givande. Som vanligt sov jag inte många minuter inatt p.g.a. försovningsångest, men jag brukar palla sånt. Redan efter morgonuppställningen fick vi en snabb inblick i vad utbildningen kommer att bestå av och sen var det snabbmarsch till en lektionssal för två teoriprov. Det civila och det militära körkortsprovet. Gissa vem som var nervös...........eller vilka. Jag kan garantera att det inte var många kaxiga krigsmän som satte sig ner och började gräva sig igenom alla frågor. Till min stora glädje blev jag godkänd på båda proven och slipper skriva om dom på fredag. Så jäkla skönt att slippa tänka på det.
Sen var det dags att träffa bandvagnarna. Jag och min vagnskamrat fick en egen vagn som skulle inventeras. Jäklar så mycket snabbare det går än på en stridsvagn 122. Däremot är "tillsyn innan körning" ett litet större projekt. På stridsvagn är det viktigaste att kanonen och kulsprutorna funkar, men på en bandvagn är det en jäkla massa lysen, vindrutetorkare och dylikt som ska kontrolleras. Fast vi har haft det roligt och imorrn ska vi ut och köra. Alla ser framemot det med stor spänning. En intressant sak med dessa utbildningar är all mat och fika. Inte så jäkla konstigt försvaret går back när vi äter, fikar och dricker kaffe som t.o.m. skulle göra min mormor och min farmor gröna av avund.
En annan rolig överraskning är att En av mina bästa kompisars syster är med på utbildningen. Mycket att prata om och en hel del intressant skvaller som jag ivrigt mumsar i mig.

---

Trots det fullmatade och höga tempot med utbildningen så kan jag inte sluta känna lite tomhet att inte få träffa L på ett tag. Långdistansförhållanden suger stenhårt, men vi klarar det väldigt bra måste jag påstå. Jag är stolt över oss. Vi har det väldigt trevligt tillsammans och skrattar mycket. Ska dock ställa hennes katt mot väggen nästa gång jag hälsar på och förhöra honom om det var han som rev mig i pannan härom natten. Jag vaknade nämligen på morgonen av att jag hade ett ganska prydligt rivmärke i pannan. L har inte såna naglar så hon är inte misstänkt.

Jo, gott folk. Det är meningen att detta ska bli ett mastodontinlägg, men jag får se hur det utvecklar sig.
London och Sverige - Brasilienmatchen var en höjdare. 61.000 pers på Emirates stadium är inte illa pinkat. Givetvis var det fler brassar än svennar, men iof så är deras land större och så har vi ishockey. Brasilien vann med 1-0 efter ett mindre imponerande ingripande av Rami Shaaban. Dock tycker jag inte han ska oroa sig för det, han är ljusår bättre än gnällspiken Isaksson. Hur som helst så var det ett trevligt spektakel med många poseringar för foton med brassar, svennar, polacker m.fl. Jag var iklädd min supporteruniform och Swea rikets fana så inte så underligt alla såg på mig.
Resan hem var betydligt mindre dramatiskt då ingen snöstorm behagade närvara vid varken start eller landning. Däremot var bussresan mellan Stockholm och Umeå mer intressant då en full finländare höll hov i sätet bakom mig. Jag fick sova en dryg kvart innan han kom och petade på mig och undrade om vi nyss hade pratat. Lite smålagomt irriterad sa jag åt han att det var puckot tre säten framför som han hade pratat med. Sen blev jag lite förkyld när jag kom hem. Underbart!

---

Som en del vet så var jag i fjällen i veckan på uppdrag av kronan. Efter två timmars sömn kvitterade jag ut en sprilland ny Volvo V50 (den hade gått 13km) och körde 430km upp till målet. Egentligen är det bara 380km, men jag och min kartläsare (som också sovit c:a 2 timmar) missade en avfart och irrade iväg på en liten omväg. Det skall dock tilläggas att Örträsk är en fin liten by och att min skytt på stridsvagnen är därifrån, men det var inte dit vi ville. Nej, Hemavan var vårat mål för dagen. Väl där fick vi direktioner om vad som skulle göras och sen var det bara att käka. Jag fick bo i ett annat hus på kursgården då arméns hus var överbokat, så Jonas fick bo med civilister. Något jag bistert kom att få uppleva under långa och högljudda nätter.
Kort beskrivning av en typisk dag i veckan: Upp i ottan. Frukost. Ut i terrängen för att agera fiende-/B-styrka mot de som hade grupp- och plutonschefskurs. Lunch. Fortsatta aktiviteter. Middag. Vila. Kvällsfika. Vaktpatrull. Bråka på idioterna som festade i mitt hus mitt under natten. Försöka sova en stund. Uppstigning för att möta en ny dag.
Jag sov aldrig mer än 2-3 timmar varje natt. Partynissarna i mitt hus började tillslut undvika mig. Förstår inte riktigt varför, men kan bero på mitt beteende mot dom. Jag kan bli folkilsken bara man retar upp mig. Jag tog t.o.m. tag i en ung huligan och bad honom vänligt, men bestämt, att sänka volymen.
Skulle åka hem på fredagen, men det blev förlängt till söndagen. Jag gnäller inte, jag får mer pengar.

---

Nu sitter jag hemma hos L och myser. Har varit här i fem dagar och skulle gärna vilja stanna längre, men bandvagnsutbildningen börjar på lördag, så det sket sig. Nä, nu ska jag sätta igång med middagen så sitta framför datorn funkar inte så bra.

Japp, gott folk. Jag vet att det har varit lite dött med inlägg nu ett tag. Jag ämnar skriva ett inlägg om den senare delen av Londonvistelsen inklusive matchen, men nu är det så att jag måste åka iväg några dagar då plikten kallar och grönkläderna ska på igen. Jag är tillbaka om några dagar och får då storfrämmande av L och sen drar vi till Sundsvall. Jag skriver igen så fort jag kan.