Karlssons Klister

Då har äntligen ännu en "Alla hjärtans dag" passerat. Jag sitter här i soffan c:a en timme efter avlsutat valentines och är totalt slutkörd av all den kommersiella kärlek som spreds under de senaste 24 timmarna. Jag blir mer och mer irriterad ju mer jag tänker på valentines (ursäkta att jag skriver det så men orkar inte skriva alla-hjärtans-dag varje gång). Nu är det inte för att jag är singel och inte har nån att krama lite extra. Nej, jag funderar hur vi kan vara så urbota dumma att behöva en dag på året då vi måste köpa nåt krims krams till den vi älskar och säga "Jag älskar dig" lite extra? Är vi inte nog så nöjda av jul och födelsedagar? När jag är tillsammans med någon och älskar den personen så säger jag att jag älskar henne mer än gärna flera gånger om dagen. 14 februari är som vilken dag som helst för mig. Mitt spanska ex hade problem att förstå min sida av detta. Varje valentines var som en julafton för henne. Önskelistor skrevs och middagsreservationer gjordes. När dagen sen inföll och Jonas inte hade inhandlat det som stod på listan blev det liv i luckan. Mitt argument löd, och lyder fortfarande; Köper jag nånting till min flickvän är det för att jag vill göra det, inte för att jag måste! Tro inte att jag är nån snåljåp för det är jag inte, varken fysiskt eller psykiskt, men jag vägrar falla för nåt så dumt som valentines. Halloween är annat för då får jag vara lagligt ond och det gillar jag. Jag har fortfarande Alex från "A clockwork orange" som min halloweenförebild.
Nä, snälla skrota Alla hjärtans dag och tänk på varandra lite mer varje dag istället. Förresten så smakar geléhjärtan inte så överdrivet bra.

Detta betyder inte att jag inte skickar en del hälsningar till vänner. Jag är anti, men inte asocial.

---

Jag är livrädd för att få betyg. När jag har skrivit ett slutprov vill jag inte få reda på resultatet. Jag kommer alltid ihåg varje fråga och kan sitta i veckor och älta i dom tills jag har fått ett, enligt mig, perfekt resultat. Sen kan jag med stor möda ta reda på resultatet. Oftast går det riktigt bra. Idag hade jag bestämt mig för att ta reda på mitt spanskabetyg som nog har legat och väntat på mig i c:a två månader nu.
TOTALSPIKAT slutprov. Inte ett enda jäkla fel. Mvg så det bara skrek om det. Ursäkta min ödmjukhet, men jag trodde att ett G skulle göra mig riktigt nöjd. Jag pratar flytande och förstår allt, men min grammatik är riktigt kass. Vidare så pratar jag, precis som min engelska, väldigt mycket slang vilket inte är helt ok i alla lägen.
Nu fick jag skryta lite. Jantelagen suger så är det bara.
Jag ÄR skitbra!
Jag KAN mycket!
Jag FÅR säga vad jag vill!
Etc. etc.
Jag har märkt att här i Sverige får man hålla band på sig själv och inte "skryta" för mycket, eller alls. Alla tittar snett på en. Jag ska tamejfan skriva stort på en tröja "JAG ÄR FÖRBANNAT BRA!" och spatsera runt stan. Den som vill får gärna hänga på. Betänk dock att jag är politiskt oaktiv så vänsteraktivister och nazister avbedes, vänligt men bestämt,  medfölja.