Karlssons Klister

Nu är jag hemma i stugvärmen efter helgens strapatser. Idag bjöd insatsplutonens instruktörer på orientering i terräng med hjälp av karta (av papper) och kompass. Vi skulle framrycka gruppvis. Fyra till stycket kontrollpunkter skulle upphittas i den mörka umeskogen. De kärva krigarna i 4.e grupp började dagen starkt genom att förflytta sig över en bro och sen in i skogen för att hitta första kontroll.
Nu börjar problemen.
För det första: Kartorna är från 1995 och det betyder att terrängen har ändrats avsevärt. Något vi bittert fick erfara mer än en gång. Vägar, som finns på kartan, existerar inte. Det som på kartan verkar vara småsly är nu mer eller mindre redwoodträd. Ingen förklaring behövs för att konstatera att det inte blir lätt.

För det andra: Det är varmt och all smält snö har översvämmat alla myrar, som redan innan var många och stora. Jag springer nästan ett maraton på en sandstrand än att knata runt i en massa myrar med packning. Fast lite charmigt är det om man tänker efter. Lite macho om inte annat.

För det tredje: En pansarknekt (stridsvagnschef) håller i karta och kompass. Ja, det är jag...........SUCK! Inte ens under lumpen fick vi leka med såna coola grejer som karta och kompass. Eller jag kommer inte i håg det. Redan ett par hundra meter in i skogen är jag vilse. Självklart ser jag fortfarande självsäker ut när jag leder gruppen över myr och sten, man ska inte tappa ansiktet. Min käre far brukar alltid säga att ett dåligt beslut är bättre än inget beslut alls. Jag kontemplerar huruvida min käre far någonsin har orienterat?! Hur som haver så misstänker min chef ganska snabbt att jag inte är riktigt hundra på att läsa karta och kompass.
Tyvärr är skadan redan skedd och jag blir förbannad på mig själv som trodde det skulle fungera. Men skam den som ger sig. Vi struntade efter ett par timmars irrande i att skita i första kontroll och bege oss mot numero dos i ordningen. Skönt, tänkte jag, nu slipper jag leda gruppen. ICKE! Jonas leder oss till andra kontroll beordrar chefen muntert. Det enda jag kunda replikera med var att gruppen verkligen måste älska att springa runt i myrar.
Men beskåda! Andra kontroll hittades! Stoltheten i Jonas hjärta går icke att ta miste på. Nu tog en annan över kartografiläsningen medan jag gjorde mig hemmastadd med en ryggsäck som extrapackning. Hellre en börda på ryggen än en börda på kartan som jag så filosofiskt brukar uttrycka mig. Jag börjar mer och mer tro på att muskeln (om den/dom nu existerar i/på min avslappnade kropp) är starkare än både pennan och svärdet. Svärdet, i detta fall AK4, användes aldrig av min grupp. Vi är kanske lite överfredliga av oss, fast vi är tunga vapengruppen. Nästa kompasskompis gick efter vägen och hittade kontrollpunkt numero tres relativt snabbt.
Till mitt försvar kan sägas följande: -Kära läsare och/eller jury. Mina kontrollpunkter låg djupt inne i den norrländska djungeln och i mina dagar inom Swea rikes och HM Knugens pansartrupper så existerade knappt kartor. Iaf inte pappersversionen. I stridsvagnen har vi en LSS (Lednings Stöd System, kallas även TCCS på engelska, se infogad bild). På den kan vagnschefen göra allt utan att ens behöva titta ut ur vagnen. Det finns kartor som visar var du befinner dig. Du kan även se var de andra vagnarna befinner sig och även var fienden finns. Den visar om och var vagnen har några skavanker. Den gör allt, det finns t.o.m. rykten att den lagar trerättersmiddagar, men det hann jag aldrig utforska. Så varför använda papperskarta och plastkompass när den gudomliga LSS:en existerar? Nu vet jag!
På briefingen efter övningen tryckte jag på att vi måste öva mer orientering, och alla höll med. De andra i gruppen sa att det skulle inte spela nån roll vem som höll i kompassen, det skulle ändå gått åt pipsvängen. Plutonchefen tycker såna övningar är tråkiga, men f-n det är nödvändigt.
Nu ska jag inte tråka ut er mer med mitt bla bla skitskog bla bla skitkompass bla bla m.m.