osis
Nu är det nämligen så att p.g.a. olyckliga omständigheter har jag varit hemma i byn nu i veckan. Hur som helst har hösten slagit till med sin fulla kraft. När jag körde över gålsjöskogen från Örnsköldsvik var det inte bara en gång jag höll på att köra bilen ner i diket. Det var lätt att ögonen började koncentrera sig på de sagolikt vackra vyerna över de många insjöar man passerar. Den norrländska skogen har exploderat i färger. Otaliga nyanser av gult, rött, oranget och mycket mycket mer. Väl hemma i byn tog det inte många timmar innan jag hade dragit på mig jaktstället, snörat kängorna och hängt geväret på axeln. Redan första dagen kom jag hem med ett till stycket ringduva. Mycket fin fågel som nu jag inte har en susning om hur jag ska tillaga. Sen var det lugnt några dagar. Jag var ute i skogen och nere vid Ångermanälven minst en gång per dag. Skönt med avkopplingen och det vackra vädret.
Sista dagen gick jag ner till älven en snabbis medan mormor kokade upp potatis. En halvtimme tänkte jag och spatserade genom en otroligt vacker nipa ned mot älven. Efter c:a 15 minuter kommer tre kanadagäss flygandes mot min position. Ett skott senare och en av gässen plumsar ner i vattnet. Ett problem uppstår; den har landat i vattnet "bara" c:a 30 meter ut. Det ironiska i den här historien är att våran motorbåt låg alldeles bredvid mig. Den var dock låst och jag hade inte tagit med mig nyckeln. Inte mycket att tjafsa om så jag tog av mig kläderna och hoppade i det uppfriskande vattnet. En mycket härlig liten simtur om ni frågar mig. Nu vet jag hur det känns att livräddningssimma med en gås.
Under promenaden tillbaka stannade jag upp och tittade runt omkring mig. Då kom jag på att kameran ligger kvar på skrivbordet i Umeå. Där stod jag mitt i vad som kanske är det vackraste jag sett, med en gås i handen, geväret på axeln, som upplagt för ett kanonfoto och förbannar mig själv för min dumhet. Hoppas löven hänger kvar två veckor till när jag åker tillbaka.
Här är förresten en kanonlåt. Lagomt småmysig. Peter von Poehl med "The story of the impossible".
Stultus est sicut stultus facit.
Sista dagen gick jag ner till älven en snabbis medan mormor kokade upp potatis. En halvtimme tänkte jag och spatserade genom en otroligt vacker nipa ned mot älven. Efter c:a 15 minuter kommer tre kanadagäss flygandes mot min position. Ett skott senare och en av gässen plumsar ner i vattnet. Ett problem uppstår; den har landat i vattnet "bara" c:a 30 meter ut. Det ironiska i den här historien är att våran motorbåt låg alldeles bredvid mig. Den var dock låst och jag hade inte tagit med mig nyckeln. Inte mycket att tjafsa om så jag tog av mig kläderna och hoppade i det uppfriskande vattnet. En mycket härlig liten simtur om ni frågar mig. Nu vet jag hur det känns att livräddningssimma med en gås.
Under promenaden tillbaka stannade jag upp och tittade runt omkring mig. Då kom jag på att kameran ligger kvar på skrivbordet i Umeå. Där stod jag mitt i vad som kanske är det vackraste jag sett, med en gås i handen, geväret på axeln, som upplagt för ett kanonfoto och förbannar mig själv för min dumhet. Hoppas löven hänger kvar två veckor till när jag åker tillbaka.
Här är förresten en kanonlåt. Lagomt småmysig. Peter von Poehl med "The story of the impossible".
Stultus est sicut stultus facit.
Kommentarer
Trackback
