Karlssons Klister

Vaknade nyss igen och hade en dröm. Livet som stridsvagnschef kommer tillbaka då och då. Träffade en lumparkompis igår och vi pratade bara om de 15 månaderna under 99/00. Vi hade det bättre än dagens soldater. Vi fick skjuta arslet av oss med vagnen. Vi bodde i princip i vagnen de sista 8 månaderna. Saknar det ganska mycket ibland. Jag har det bra nu som gruppchef för en sanslöst bra styrka. Men vagnen var mitt liv ett tag. Känslan första gången vi sköt med kanonen går inte att beskriva. 120mm Är ganska ballt. Trycket inne i vagnen blir ganska stort och hjärnan ruskas om. Kanske därför vi fick öknamnet stridsvagnsapor efter alla stridsdygn i tåme. Det är inte hälsosamt att skjuta c:a 100 skott per dag. Dagens besättningar får inte skjuta lika mycket. Nä, nu ska jag vidareutbilda mig inom hundtjänst. Hundar är det bästa som finns när man vill söka. När jag var i Arvidsjaur och jagade jägare så var hunden det bästa. Det roligaste jag har hört är att idag så är det svårare att bli stridsvagnschef än att bli jägargruppchef. Jag kan iof förstå det lite då iaf under min tid så hade vi mer fältdygn än jägarna. Vi sov inte så ofta inne i baracken. Livet handlade mest om att ta hand om vagnen. Som ett befäl sa: -"Ni är utbytbara, det är inte vagnen. Ni Lever för den bara för att spolas ut." Läskigt om man tänker på det nu efteråt..........